angle-left Tjugo brev till en vän
Debug

Tjugo brev till en vän

Vid 37 års ålder känner hon det som om hela hennes liv förflutit bakom kulisser i ett halvmörker. Där har hon lyssnat på talen, sett aktörerna spela sina roller och hört publiken applådera. Länge tvekar hon, men så fattar hon mod och bestämmer sig för att nedteckna sina minnen.

 

Minnena från de år då modern ännu lever är ljusa. Runt matbordet i våningen i Kreml samlas vänner och släktingar. Under somrarna besöker också många sommargäster familjens lantligt belägna hus. När den av alla barn omtyckta kamrat Nikolaj Bucharin anländer med sin tama räv är sommaren fullkomlig.

 

Efter moderns självmord förändras allt. Vänner och familjemedlemmar börjar försvinna. Svetlana, hon som av sin far Stalin kallas ”min lilla trast”, förstår inte vad som händer. I likhet med Bucharins räv, som springer omkring i Kremls parker och letar efter sin försvunne husse, är hon förvirrad, rädd och ledsen.

 

1963 då Svetlana börjar skriva breven plågas hon av motsägelsefulla och komplicerade känslor. Hon är mycket medveten om att fadern, som under barndomsåren gav henne så mycket kärlek, också är skyldig till att hennes uppväxt präglats av ångest, sorg och saknad. Trots det kan hon inte hata honom. Den vrede hon känner riktar hon mot systemet och mot Beria, han som under många år var hennes fars närmaste man. Hon är övertygad om att han på ett bakslugt sätt bidrog till att faderns paranoia med tiden kom att helt dominera hans världsbild.

 

Den sorg hon känner är också tung. I likhet med andra överlevare upplever hon det som om hon är omgiven av vålnader, att de uppmanar henne att lyssna till deras berättelser och se till att de inte blir glömda. När hon sedan skriver om dem och de öden de mötte känner hon att smärtan och saknaden blir lättare att bära.

 

Den här boken ger en unik inblick i Stalins familjeliv, men framförallt är den en skildring av hur det är att växa upp i ett totalitärt system där alla är kuggar i ett maskineri och ingen kan känna sig säker. Samtidigt ställer den tidlösa existentiella frågor om vad det innebär att vara människa. Psykologiskt är den intressant därför att den är skriven av den dotter som antagligen var den sista människa Stalin hyste varma känslor för. Hon var hans favoritbarn. Först i tonåren när hon började opponera sig mot honom blev hon medveten om hans brutalitet. I boken försöker hon förstå vem han var, men till och med för henne är han till stor del en gåta.

 

Boken är mörk och smärtsam, men det innerliga språket skimrar. Den är skriven av en modig kvinna, som under hela sitt liv levt i skuggan av sin far, men som genom att skriva desperat försöker bli fri.

Liknande titlar

Sök

Språk

sv-se en-gb

Kategorimeny